Just so you know
När det är fixat igen blir det nog bättre uppdatering, men nu kan jag bara vara inne på mammas dator
Bye :*
The Love Of My Life - Kapitel 38
Whitney's perspektiv:
-Justin... Jag känner igen en av killarna... mumlade jag och tog Justin's hand.
-Aha, vem är det då? undrade han.
-Han med blåa shorts, men jag vet inte varifrån, eller asså jag kommer inte ihåg vem det är.
-Okej, men kom så hälsar vi. sa Justin och tog min hand.
Vi gick fram till dem och Chaz och Ryan blev jätte glada. Haha de är knäppa.
-Whitney och Justin, det här är Sarah, Jackie, Troy, Jason och William. sa Ryan stolt.
Jag visste inte varför men jag kände verkligen igen Jason... Vi hälsade på alla och jag märkte att Jason kollade extra mycket på mig.
Efter någon timme satt vi i parken och killarna som verkade komma riktigt bra överens sprang runt och hittade på bus. Jag, Jackie och Sarah satt på en bänk och försökte lära känna varandra. Det gick faktist bra. Jackie var lite bitchig men ändå schyst, och Sarah var riktigt snäll.
-Whitney, kan inte jag få din autograf? frågade Sarah plötsligt.
-Mm jag med! stämde Jackie in.
-Ja varför inte? svarade jag.
-Men på vad? fortsatte jag.
-Ehm, på min sko! svarade Jackie och log.
-Haha okej om du vill det så.
Jag skrev min autograf på bådas skor och sen bad jag om deras nummer. När jag la in nummrerna i mobilen skulle jag ringa Jackie så att hon fick mitt nummer. Men jag råkade trycka fel... Istället för kontakten "Jackie" tröck jag på en kontakt som jag inte riktigt visste vem det var. "Jason". Innan jag hann lägga på svarade någon.
-Hallå? svarade en bekant röst.
-Öh, jag ringde fel. stammade jag fram.
-Okej, så du har kvar mitt nummer altså?
Då slog det mig. Det var Jason Knight. En av mina bästa barndomsvänner.
-Oh my god, är det du?! halvskrek jag.
-Kom du på det nu?
-Shit vad jag har saknat dig! Kan du komma hit? Altså till bänken. Var är ni förresten?
Jag såg hur Jackie och Sarah kollade konstigt på mig.
-Vi hittade en basketplan som vi är vid. Men jag kommer. Hejdå. sa han och la på.
-Okej, det där var konstigt, vem pratade du med? frågade Jackie när jag lagt ner mobilen i fickan.
-Jason.
-Men varför skrek du typ "Är det du"? fortsatte Jackie med en uttråkad min.
-För att jag känner honom. Har gjort det sen jag föddes.
-Aha. svarade Sarah och mer hann de inte fråga om för då kom Jason och jag sprang upp och slängde mig i hans famn.
Justin's perspektiv:
-Ey Jason vart ska du? ropade jag efter Jason när han skyndade sig mot parken.
-Till tjejerna. ropade han tillbaka.
-Okej vi kommer snart. svarade jag.
-Okej, vi kör jag och Will mot Bieber och Ryan! ropade Chaz onödigt högt.
Vi hade hittat en basketboll som vi skulle spela med, annars skulle det bli svårt att köra basket.
-Visst, det blir en lätt match!
Efter att vi spelat i ungefär 10 minuter gick vi tillbaka till parken där tjejerna och Jason var. När vi kom närmare såg jag Whitney skratta åt något som Jason sagt,, och sen krama honom. Hon såg jättelycklig ut. Det gjorde faktist lite ont i hjärtat.
-Justin! skrek Whitney när hon såg mig och jag blev genast gladare.
Hon sprang fram till mig och hoppade på mig.
-Justin! Jason är min barndomsvän! Det är därför jag kännde igen honom, vi har kännt varandra sen jag föddes!
-Vad kul! svarade jag och pustade ut.
Om de hade kännt varandra så länge och inte blivit tillsammans skulle de nog inte gilla varandra på det sättet nu heller.
-Vi har inte träffats på typ tre år! Men Bieber, vi borde nog gå hem nu. Klockan är tio.
-Ahh, ska bara snacka med Chaz och Ryan.
-Okej. svarade hon och pussade mig på kinden, sen sprang hon tillbaka till Jason.
Jag gick till Chaz och Ryan som nu stod och pratade med William,Jackie och Sarah.
-Hörni, jag och Whitney drar nu.
-Okej, vi hänger med! svarade Chaz och Ryan smatidigt.
Vi sa hejdå till tjejerna och när jag vände mig om såg jag Whitney pussa Jason på kinden. Jag kände svartsjukan växa inom mig.
När vi kom hem till mig bestämde vi att Whitney skulle sova hos mig. Vi såg på film tillsammans med Chaz och Ryan och sen gick vi upp och la oss i min säng. Whitney pratade om minnen med Jason. Men alltid när hon berättade sa hon "och den andra tjejen" eller något liknande, alltså att det fanns en till tjej som de va med. Men hon sa aldrig hennes namn. Lite konstigt. Jag tyckte inte att det var särskillt kul när hon pratade om Jason, svartsjukan blev bara större och större. Tillslut tröttnade jag. Så jag avbröt henne.
-Whitney, erkänn bara, ni var tillsammans. sa jag.
-Haha va?
-Ja, du gillar honom. Man kan se det.
-Haha nej?! svarade Whitney och började skratta.
-Jo erkänn, du har varit eller är kär i honom, jag är säker på att ni har varit tillsammans! sa jag bestämt.
Hon skrattade hysteriskt.
-Vad skrattar du åt?
-Haha Justin...
Shiiiit förlåt ännu en gång! Men asså den här veckan har jag varit sjuk, sen när jag blev frisk i fredags hade jag mycket skolarbete. Sen nu har jag haft handbollscup hela helgen :) Haha så ni måste förlåta min sämsta uppdatering :P
Men nu tycker jag att ni ska kommentera :) 8 kommentarer så blir jag glad :)
Wierd :S
Så ni bara vet så ligger kapitel 37 under inlägget där jag skrev korta novellen, vet inte varför det blev så :S
Svar på kommentar :)
okej fia nu fattar jag ingenting.. vem är josie? och vem blev one less lonely girl? :s<3333333333333333333333
Svar:
Asså den novellen hade ingenting att göra med den vanliga, jag hade bara tråkigt och ville skriva en kort, Josie e hennes vän och Nicole blev OLLG, men strunta i den, jag hade bara lust att lägga upp den novellen :P <3333333333333333333
Never say never, right?
Förlåt för ett sånt här tråkigt inlägg igen...
Men jag tänkyte bara söga att jag fortsätter med The Love Of My Life, nästa kommer ut ikväll eller imorgon tror jag :)
Men jag har skrivit en novell ikväll bara för att jag vill ha lite omväxling, så jag tänkte lägga up den här, enjoy!
(de pratar på engelska för att det ska bli verkligare)
"Oh my Bieber! I can't believe that we're gonna see him live! ! " skrek Josie när vi hoppade på sängen i vårat stora hotellrum.
"Me neither! Is it a dream or what?!" svarade jag och vi började skratta.
"I hope not!"
Vi slängde oss ner på sängen och bara låg och skrattade. Inte för att någon hade sagt någon skämt eller något sånt, vi var bara lyckliga. När vi lungnat ner oss låg vi bara där helt tysta med varsitt leénde på läpparna. Men efter ett tag bröt Josie tystnaden.
"Nicole, I think we should go out and buy something nice to wear tonight!"
"Ofcourse!" svarade jag och vi hoppade upp ur sängen och vi sprang in till badrummet för att fixa håret. Vi var helt hyper.
Efter fyra timmar kom vi tillbaka till hotellrummet. Vi bytte snabbt om till de kläder som vi köpt. Josie hade på sig en lila "I love Justin Bieber T-shirt och svarta kort shorts. Själv så hade jag valt ett lila linne som jag skrivit saker som "Marry me Justin?" på, och jeans shorts till det. Jag lockade Josie's hår och hon plattade mitt. Vi sminkade också varandra. När vi var klara var klockan runt halv fem och konserten skulle börja klockan åtta. Så det var dags att åka ner till självaste Madison Square Garden. Vi fick tillochmed lyxen att åka limousine som våra föräldrar beställt åt oss.
När vi kom fram sprang vi runt och letade efter någon i Justin's crew. Vi ville ha autografer. Vi ville självklart träffa Justin mer än någon annan, men det förstod vi att är väldigt liten chans att det skulle hända.
Vi såg några svarta bilar komma och vi blev galna eftersom vi trodde att det var Justin. Men till våran (och flera andra fan's) besvikelse så klev det inte ur någon speciell ur den första bilen. Men den andra... Vi stod längst fram av en skara fans bakom ett staket, och ungefär fem meter ifrån oss klev Justin's gittarist Dan Kanter ut ur bilen. Alla började skrika och han vinkade glatt till oss. Han gick till några tjejer och signerade deras papper och sånt. Och innan jag hann blinka stod han framför mig! Dan Kanter stod framför MIG! Han kollade på mig och log. Jag stod bara med händerna för munnen helt förstenad.
"Do you want me to sign anything for you?" frågade han och jag räckte fram mitt "autograf block".
Där har jag autografer från bland annat Britney Spears, Ashley Tisdale, Mila Kunis, Zac Efron, Janet Jackson och många fler. Alla hade inte jag fixat själv, min pappa är journalist så han reser mycket och träffar många kändisar som han får autografer av.
"Here you are sweetie!" sa Dan och gav mig blocket.
Han gick vidare till Josie och sen de andra skrikande tjejerna som också ville ha autografer. Jag kunde inte röra på mig, jag bara stod där med öppen mun och inte sa någonting. Men sen hoppade Josie på mig och kramade mig hårt.
"Nicole! Dan Kanter just talked to us! And gave us autographs! Can you belive it?!" skrek hon.
"I think I'm gonna throw up." var mitt svar.
Josie skrattade åt mig och skakade på huvudet.
"Come on, let's go and look for someone else!"
Efter tre timmar hade vi fått två till autografer,av Justin's mamma Pattie och av en av hans dansare Alfredo. Men vi hade inte sett Justin. Klockan var nu halv åtta så vi gick till gate 3 och ställde oss i den enormt långa kön. Det gick ändå väldigt fort och efter fem minuter var vi framme vid biljettkassan. Vi gav fram våra biljetter, kvinnan i kassan rev av en liten bit och gav oss sedan biljetten igen. När vi kom in märkte vi att vi gått in ganska sent. Det var fullt med folk överallt - mest tjejer i tonårsåldern, som vi.
Vi kom tillslut fram till våra sittplatser. I mitten av andra raden. Justin's DJ, Tay James var på scenen och taggade publiken inför den stora showen, och på den stora skärmen över scenen visaa en klocka som räknar ner från 15 minuter.
Plötsligt stängdes all musik av och det vart tyst arenan - om man räknar bort allt skrikande - och den stora skärmen visade klockan att det var en minut kvar. EN MINUT!
"Oh my Bieber! I'm so exited!" skrek jag till Josie.
"Me too! I just can't stop scream! It's so unreal!" svarade hon.
"Yeah, i know! Oh my god... 45 seconds!"
"Oh shit! I can't breath!"
När klockan kom till tio började alla räkna ner. Introt på Love Me startade och ut kom Justin Bieber. Jag skrek mer än någonsin. Han började sjunga och publiken var vild. Det var verkligen overkligt. Han sprang runt på scenen och dansade och sjöng. En gång är jag säker på att han kollade mig rakt in i ögonen i minst en sekund. Jag dog kan man säga.
Han sjöng några låtar och det var lika overkligt som i början. Jag kunde verkligen inte förstå att jag bara stod några meter ifrån Justin Bieber.
Plötsligt såg jag några killar gå runt bland de första raderna. Jag förstod precis varför. När de gått förbi oss petade jag på Josie och viskade i hennes öra.
"They are looking for a "one less lonely girl"! I really hope they pick one of us!" sa jag.
"Yeah that would be awesome. But belive me, it's never gonna happen." svarade hon och vi fortsatte konsentrera oss på konserten.
Men jag kollade då och då på killarna. De stannade vid en kort brunhårig tjej. Jahapp, då var det kört då. Hon blev väl vald till One Less Lonely Girl.
Istället för att haka upp mig på det fortsatte jag kolla på underbara Justin. Men plötsligt känner jag en hand på min axel.
"Excuse me." hörde jag någon säga och jag vände mig snabbt mot rösten.
En kille stod framför mig och log. Jag fattade ingenting.
"So, are you lonely?" frågade han och jag fattade fortfarande ingenting.
"What?"
Han skrattade åt mig och fortsatte.
"Do you want to be one less lonely girl?" frågade han och då förstod jag.
"Oh my Bieber! Yes! Yes!" skrek jag.
"Come with me." sa han och jag gav min väska till Josie som var i chocktillstånd.
Vi gick bakom scenen och där var det massa folk som sprang omkring och gjorde saker. Killen sa åt mig att stanna där jag stod och efter ett tag och kom tag kom två av Justin's dansare fram till mig.
"Are you ready for the stage?" frågade en av dem mig och jag var på väg att börja gråta men höll inne tårarna.
"Ofcourse!"
En av killarna tog min hand och vi gick ut på scenen och jag möttes av flera tusen skrikande fans. Den andra killen ställde en hög pall mitt på scenen som jag satte mig på. När jag kollade åt höger såg jag honom. Killen i mina drömmar. Justin Bieber. Han fick en bukett med rosor av en dansare. Han gick mot mig och jag var nära på att svimma av. När han kom fram till mig gav han mig blommorna och kramade om mig. Sen gick han fram mot publiken och fick alla att vinka med armarna. Sen kom han tillbaka till mig och smekte min kind. Jag var så otroligt lycklig. Låten var över otroligt snabbt och Justin la sin arm på mina axlar och vi gick av scenen.
"Hi shawty, whats your name?" frågade Justin när vi var bakom scenen.
"Nicole. I love you so much!" svarade jag.
"Cute name! I love you too sweetie." sa han och kramade mig.
Han vände sig sen om och skrev något på en tröja. Sen vände han sig mot mig igen.
"Here you are Nicole!" han gav mig en t-shirt med sin autograf på och jag blev jätte glad.
"Thank you Justin!"
"Do you want me to sign anything else?" frågade han och jag kom på att jag lämmnat min väska hos Josie.
Jag började snabbt känna i mina fickor efter mitt autograf block. Och till min lättnad hittade jag det. Jag slog upp första sidan som jag sparat för Justin's autograf.
"Can you sign this?" frågade jag och räckte honom blocket.
"Sure!" svarade han och skrev.
"Look, I have to go out on stage now, but it was nice to meet you! Hope i see you again!" sa han och kramade mig, jag fick tillochmed en kyss på kinden. Det gjorde mig knäsvag.
"Yeah me too! I love you!" svarade jag och han gick mot scenen, men innan han gick ut på scenen vände han sig om och blinkade flörtigt mot mig.
"Nicole! You... met... Justin Bieber! Oh my god I'm having a heart attack!" halvskrek Josie när vi stod ute och väntade på limousinen utanför Madison Square Garden.
"What do you think i have?"
"A double heart attack?" sa hon och vi båda började skratta.
"Did you get an autograph?" frågade hon sen.
"Yeah ofcourse! And a t-shirt! Look." svarade jag och visade henne t-shirten och sen tog ja up mitt block. Hon kollade p det och började sen skrika.
"Josie? Why are you screaming?"
"You got his number! Oh god, read!" svarade hon och gav mig blocket.
När jag läste började jag också skrika.
"Nicole, do you want to go out with me tomorrow? Call me." läste jag högt.
Jag och Josie hoppade runt på gatan och skrek.
"This is the best day in my life!" skrek jag.
"And i said that you'll never be his One less lonely girl?" svarade hon.
"Well, never say never! Right?!"
The Love Of My Life - Kapitel 37
Då började jag självklart as garva. Justin blev förvirrad och kollade på mig med sina vackra ögon.
-Vad?
-Haha inget, men jag är kittlig... svarade jag och försökte sluta skratta.
-Jag vet... sa Justin och fick ett stot leénde på läpparna.
-Nej Justin sluta! svarade jag eftersom jag förstod vad som väntade.
-Jag ska inte göra något!
-Bra.
-Eller jag kan göra något annat... sa han och kysste mig igen.
Våra tungor möttes och allt blev mer och mer passionerat.
Helt plötsligt störde Chaz oss genom att öppna dörren. Justin kollade inte dit. Han kysste min hals istället.
-Hyr ett rum... sa Chaz och skrattade.
-Det här ÄR mitt rum smartass, vi är upptagna, gå. svarade Justin mellan kyssarna på min hals.
-Ha så trevligt, men Justin... Säg till om du behöver låna något, du fattar nog vad jag menar. fortsatte Chaz.
Justin tröttnade och kollade upp mot Chaz irreterat.
-Chaz, gå ut och stäng dörren efter dig. Nu! sa han högt och jag fick lov att hålla mig för skratt.
Chaz skrattade bara ännu mer men han gjorde som Justin sa.
-Var va vi? frågade Justin sen och vände blicken mot mig.
Jag ignorerade hans fråga och kysste honom mjukt. Med mina händer lekte jag med hans lena hår.
Vi låg i hans säng och strulade i ungefär en kvart. Men sen avbröt jag och gick av honom ( jag låg på honom).
-Justin, jag är hungrig. mumlade jag.
-Jag med, vi går ner och äter. Då får du träffa min mamma första gången! svarade han entusiastiskt.
-Okej, har du en hår borste?
-Ehm aa. Vadådå?
-Kan jag låna den? Mitt hår ser säkert ut som skit just nu. svarade jag och skrattade.
-Självklart! svarade han.
När jag hade borstat håret och Justin bytt om så gick i till köket.
Justin's perspektiv:
-Hej mamma! utbrast jag när jag såg min mamma stå vid spisen och laga mat.
Jag sprang fram till henne och kramade henne.
-Gud vad jag har saknat dig Justin! svarade hon när vi slutat kramas.
Whitney stod bara och log vid dörröppningen så jag tänkte att det var dags att presentera henne.
-Whitney kom! sa och vände mig om mot henne.
-Mamma, det här är Whitney Beckham, min flickvän. Och Whitney, det här är Pattie Mallette, min mamma. fortsatte jag.
-Vad kul att träffa dig! Justin har berättat mycket om dig! sa mamma och skakade hand med Whitney.
-Detsamma Ms Mallette! svarade Whitney och log stort.
-Men lilla sötnos, du behöver bara kalla mig för Pattie!
Whitnet log till svar.
-Mamma, vi är hungriga, är det okej om vi tar något att äta? frågade jag.
-Självklart! Men jag håller på med spagetti och köttförssås. Det är snart klart. svarade mamma.
-Okej, vi går ut och väntar, var är Chaz och Ryan förresten?
-De sa något om att de skulle ut och leta efter tjejer. Ring och fråga.
-Okej, älskar dig! sa jag och drog med mig Whitney ut på altanen.
-Vad gullig du är mot din mamma Justin! sa Whitney när vi satt oss i varsin solstol.
-Hon är värd det.
-Aww!
-Ey, ska jag ringa grabbarna?
-Ahh gör det. svarade Whitney och jag tog upp min iphone ur fickan och slog in Chaz nummer och tröck på högtalare.
-Bieeeebeeeer! svarade han i telefonen.
-That's me! sa jag och flinade.
-Vad vill du Bieber? frpgade han.
-Inget, undrar bara var ni är?
-Vi tog en promenad, och vi fick några nya kompisar!
-Nice!
-Jag tycker ni ska komma ut och möta oss! Klockan är bara 8. sa Ryan som nu tagit över Chaz mobil.
Jag kollade på Whitney och hon nickade.
-Visst, vi ska bara äta först, ses. svarade jag.
-Bye! hörde jag Ryan säga innan jag la på.
-Justin kan jag gå såhär? Altså i bara shorts och linne. frågade Whitney och kolade på mig.
-Du kan nog låna en tröja av mamma, för den där är ganska genomskinlig, och jag vill inte att ehm... Ryan ser så mycket. sa jag och Whitnry började skratta.
Efetr att vi ätit och Whitney fått låna en svart kofta av mamma gick vi ut. Chaz hade sagt att de var vid en park, så vi gick dit. Och precis som han sa så såg vi honom och Ryan stå och prata med typ 5 personer. Tre killar och två tjejer. När vi kom närmare stannade Whitney plötsligt.
Förlåt för bad update men bättre sent än aldrig right?
Kommentera!
Hjälp....
Jag vet att jag sa att jag kanske skulle lägga upp ett kapitel idag, men jag har hjärnsläpp. Förlåt! Men asså jag kommer inte på vad jag ska skriva. Men det är ju så, vissa dagar går det jätte lätt, och andra inte så lätt.
Och en annan sak, jag har en fråga till er...
Det har blivit lite konstigt i novellen, jag vet för det första inte vilken dag det är xD Och för det andra så har jag inte skrivit om hon har sommarlov eller inte, vilket jag inte heller vet. Så jag har en fråga till er som sagt,
Vill ni att jag skriver en ny novell? Altså här på bloggen. Har planer för hur den skulle kunna va, men ni bestämmer. Jag kan dock säga att den här antagligen inte kommer bli så bra i framtiden. Men om jag skriver en ny vet jag vilka misstag jag inte ska göra xD Och den skulle nog kunna bli bättre :)
10 kommentarer om vad ni tycker, minst! (från olika ip-adresser)
